Döden är ett ämne som inte man pratar så ofta om. En gammal vän till mig tog sitt liv förra månaden och vi kompisar har pratat mycket med varandra. Det har varit djupa samtal. Det är så onaturligt med döden.
Vi pratade om hur man vill bli begravd. De flesta ville att släkten skulle låta kremera kroppen. En tyckte att det är otäckt att veta att man kommer att bli aska. Bättre med att sänkas ner i jorden.
Jag har haft oturen att förlora båda mina föräldrar innan jag fyllde 25 år, och det är inte det lättaste. Man tvingas att växa upp snabbare än vad man kanske vill, och det är påfrestande för en ung människa som ändå har så mycket som händer i sitt liv.
Jag fick dock väldigt mycket hjälp från både kyrkan och en psykolog, vilket jag är mycket tacksam för. Begravningarna för mina föräldrar var också väldigt fina, så jag fick mycket av att vara där och tänka. Att tala är något som alla borde göra mer, för det hjälper verkligen mycket när man har det svårt i övrigt.